Rädsla och hjälplöshet

Den som bränt sig, skyr elden.
Metaforer är jag bra på.
Är stor, men känner mig otroligt liten.
Ledig, men utan ork.
Trött, men ingen ro till sömn.
Önskar någon som slöt sina armar runt mig, vyssade mig till ro.
Någon som kunde stötta mig.
Samtidigt för rädd och för osäker för att ge någon den rollen.

Tänker på dikten jag skrev som tidig tonåring;

Livet leker, hoppar och far,
både hit och dit,
inget jag kan hjälpa.
Jag får mina ryck,
dagarna går, veckor och år,
allt går så snabbt,
plötsligt är man död.
Livet leker för stora och små,
ingenting man rår för allt sker ändå,
men ta vara medan man finns och sitt liv man har,
man äger bara det,
ta vara på dina dar.

Ta hand om er!